Om Norsk Skogkatt
Med sitt något reserverade sätt mot främmande men med lugn självsäkerhet tillsammans med människor den känner, är Norsk Skogkatt ganska lik Maine Coon och Sibirisk katt. Den kraftiga storleken och de höga bakbenen ger Norsk Skogkatt ett dominerande utseende. Norska uppfödare brukar vilja se denna "naturkatt" som sin lilla lo. Den är en vänlig huskatt, men sitt revir försvarar den ihärdigt. Den är en överlägsen klättrare och jägare, och ägare som bor nära vatten påstår att deras katter fiskar. Den är till sin natur livlig, pratsam och sällskaplig. Den trivs bäst ihop med några andra katter. Rasen är i stort sett sund, även om man måste vara på sin vakt mot avel för längre kropp och nos, därför att det kan ge rygg- och tandproblem.
Rashistoria
Katter kom till Norge omkring år 1000 e Kr, under en tid då vikingarna hade handelsförbindelser med Bysans. Bevis på att katter fördes direkt från Bysans till Norge finns i det faktum att det finns norska kattpopulationer med pälsfärger som är vanliga i Turkiet men sällsynta i övriga Europa. Det är möjligt att Norsk Skogkatts anor går tillbaka till långhåriga turkiska katter.
Folk brydde sig inte särskilt mycket om vilket hårlag katten hade, så länge den var trevlig och väl fungerande råttjägare. Men den bistra skandinaviska vintern gynnade storvuxna katter med lång päls, och de blev populära hos bönder. En kattklubb som bildades 1935 började notera de långhåriga, inhemska katterna. I slutet 1930-talet gjordes vissa ansträngningar för att tillvarata dessa katter och renavla dem, men andra världskriget kom emellan. Därför dröjde det fram till 1960-talet som planerad avel inleddes. Det bildades en förening som anordnade mönstringar och man lyckades då få ihop ett antal typiska katter, som registrerades. Till slut hade man en så stor stam att man ansökte till FIFe om ett godkännande av rasen.
På en utställning i Oslo 1975 utförde två representanter för FIFe: s domarkommitté en granskning, som utföll positivt. Men det dröjde ytterligare två år innan FIFe: s generalförsamling formellt godkände rasen. De första exemplaren kom till USA 1979 och till Storbritannien på 1980-talet.
KÄLLA
The Encyclopedia of the Cat, Bruce Fogle, 1998 Albert Bonniers Förlag, Falkenberg
Kattraser A-Ö, Rina Matthiessen, 2000 Bra Böcker, Italien
Text hämtad från Skogkattslingan
Den stora robusta och muskulösa katten med yvig svans och halvlång päls, vilken den Norska naturen i århundraden skoningslöst avlat fram och fött upp med hjälp av isande kyla, snöstormar, piskande regn och hagelskurar, svält samt rädsla i de norska skogarna.
Moder jord lät endast de kraftigaste och mest välanpassade djuren behålla livet, samt gav dem flera goda egenskaper för överlevnaden.
Speciell päls med tjock underull, för att skydda mot kyla, och de långa vattenavvisande täckhåren, hängande över ryggen och utmed sidorna för att ge skydd mot regn och snår.
För att de ömtåligaste delarna på kroppen skulle få mera skydd fick dessa mer päls, såsom krage, kindskägg, skjortbröst, knickers, tofsar under trampdynorna och den långa ludna svansen.
Päls- och ögonfärger brydde sig Moder jord inte så mycket om och gav Skogkatterna alla päls och ögonfärger som hon hade tillgängligt, dock ej siamesteckningen.
Storvuxen och muskulös med lång kropp och höga ben, där bakbenen är högre än frambenen, är nästan ett måste för att klara sig i vildmarken. Skogkatten rör sig enormt smidigt och är en suverän trädklättrare. Javisst tar den sig ner för egen maskin, oftast då med huvudet före.
Skogkattens trekantiga huvud påminner starkt om lodjurets. Med de stora toffsförsedda öronen, rovdjurets vilda blick från de stora något snedställda ögonen. Den kraftiga hakan och den raka profilen förstärker det vilda utseendet.
Nu frågor du dig - Kan man ha denna katt som innekatt och sällskapsdjur?
Svaret är otvivelaktigt JA. Skogkatten är mycket sällskaplig, kärvänlig och tillgiven sin ägare. Liksom alla andra katter har varje Skogkatt sin stora personlighet. Den är även lekfull och intelligent och småpratar gärna utan att för den skull vara högljudd.
Pälsen är trots sin längd lättskött, men tova då och då vid pälsfällningen kan förekomma. När skogkatten fäller sin päls, ja då fäller den och till slut ser den nästan ut som en korthårskatt där bara svansen och knickerserna visar att den är semilånghår.
Sägnerna kring Skogkatten är många och den nämns tidigt i litteraturen som "Hulderkatten" eller "Trollkatta".
I Oslo 1938 ställdes den Norska Skogkatten ut första gången och bedömdes av en mycket begeistrad kattdomare vid namn Knut Hansen. På grund av 2:a världskrigets utbrott och dess efterverkningar, kom inte avelsarbetet för att bevara denna nationalkatt igång igen förrän 1972. År 1973 godkändes rasen i Norge efter att man enats om standarden.
Katterna bokfördes i experimentstamboken och 1976 hade normännen ca 100 st katter registrerade. Samma år på FIFes årsmöte i Wiesbaden blev Skogkatten godkänd, dock utan certifikatstatus. Klokt nog gav sig inte norrmännen, med Fredrik Nordanne i spetsen. Till FIFes årsmöte i Paris 1977 hade de utrustat sig med ett rikt bildmaterial och dokumentation både från det Norska avelsrådet och från uppfödare, där tre generationer Skogkatt fanns dokumenterat.
Rasen blev godkänd.
Intresse fanns tidigt i Sverige för Skogkatten, men norrmännen ville först skapa en god stam, så det var bara 3:e och 4:e generationskatter som fick exporteras.
1977 kom den första Skogkatten till Sverige, Pans Tuppen.
KÄLLA
http://www.skogkattslingan.com
Rashistoria
Katter kom till Norge omkring år 1000 e Kr, under en tid då vikingarna hade handelsförbindelser med Bysans. Bevis på att katter fördes direkt från Bysans till Norge finns i det faktum att det finns norska kattpopulationer med pälsfärger som är vanliga i Turkiet men sällsynta i övriga Europa. Det är möjligt att Norsk Skogkatts anor går tillbaka till långhåriga turkiska katter.
Folk brydde sig inte särskilt mycket om vilket hårlag katten hade, så länge den var trevlig och väl fungerande råttjägare. Men den bistra skandinaviska vintern gynnade storvuxna katter med lång päls, och de blev populära hos bönder. En kattklubb som bildades 1935 började notera de långhåriga, inhemska katterna. I slutet 1930-talet gjordes vissa ansträngningar för att tillvarata dessa katter och renavla dem, men andra världskriget kom emellan. Därför dröjde det fram till 1960-talet som planerad avel inleddes. Det bildades en förening som anordnade mönstringar och man lyckades då få ihop ett antal typiska katter, som registrerades. Till slut hade man en så stor stam att man ansökte till FIFe om ett godkännande av rasen.
På en utställning i Oslo 1975 utförde två representanter för FIFe: s domarkommitté en granskning, som utföll positivt. Men det dröjde ytterligare två år innan FIFe: s generalförsamling formellt godkände rasen. De första exemplaren kom till USA 1979 och till Storbritannien på 1980-talet.
KÄLLA
The Encyclopedia of the Cat, Bruce Fogle, 1998 Albert Bonniers Förlag, Falkenberg
Kattraser A-Ö, Rina Matthiessen, 2000 Bra Böcker, Italien
Text hämtad från Skogkattslingan
Den stora robusta och muskulösa katten med yvig svans och halvlång päls, vilken den Norska naturen i århundraden skoningslöst avlat fram och fött upp med hjälp av isande kyla, snöstormar, piskande regn och hagelskurar, svält samt rädsla i de norska skogarna.
Moder jord lät endast de kraftigaste och mest välanpassade djuren behålla livet, samt gav dem flera goda egenskaper för överlevnaden.
Speciell päls med tjock underull, för att skydda mot kyla, och de långa vattenavvisande täckhåren, hängande över ryggen och utmed sidorna för att ge skydd mot regn och snår.
För att de ömtåligaste delarna på kroppen skulle få mera skydd fick dessa mer päls, såsom krage, kindskägg, skjortbröst, knickers, tofsar under trampdynorna och den långa ludna svansen.
Päls- och ögonfärger brydde sig Moder jord inte så mycket om och gav Skogkatterna alla päls och ögonfärger som hon hade tillgängligt, dock ej siamesteckningen.
Storvuxen och muskulös med lång kropp och höga ben, där bakbenen är högre än frambenen, är nästan ett måste för att klara sig i vildmarken. Skogkatten rör sig enormt smidigt och är en suverän trädklättrare. Javisst tar den sig ner för egen maskin, oftast då med huvudet före.
Skogkattens trekantiga huvud påminner starkt om lodjurets. Med de stora toffsförsedda öronen, rovdjurets vilda blick från de stora något snedställda ögonen. Den kraftiga hakan och den raka profilen förstärker det vilda utseendet.
Nu frågor du dig - Kan man ha denna katt som innekatt och sällskapsdjur?
Svaret är otvivelaktigt JA. Skogkatten är mycket sällskaplig, kärvänlig och tillgiven sin ägare. Liksom alla andra katter har varje Skogkatt sin stora personlighet. Den är även lekfull och intelligent och småpratar gärna utan att för den skull vara högljudd.
Pälsen är trots sin längd lättskött, men tova då och då vid pälsfällningen kan förekomma. När skogkatten fäller sin päls, ja då fäller den och till slut ser den nästan ut som en korthårskatt där bara svansen och knickerserna visar att den är semilånghår.
Sägnerna kring Skogkatten är många och den nämns tidigt i litteraturen som "Hulderkatten" eller "Trollkatta".
I Oslo 1938 ställdes den Norska Skogkatten ut första gången och bedömdes av en mycket begeistrad kattdomare vid namn Knut Hansen. På grund av 2:a världskrigets utbrott och dess efterverkningar, kom inte avelsarbetet för att bevara denna nationalkatt igång igen förrän 1972. År 1973 godkändes rasen i Norge efter att man enats om standarden.
Katterna bokfördes i experimentstamboken och 1976 hade normännen ca 100 st katter registrerade. Samma år på FIFes årsmöte i Wiesbaden blev Skogkatten godkänd, dock utan certifikatstatus. Klokt nog gav sig inte norrmännen, med Fredrik Nordanne i spetsen. Till FIFes årsmöte i Paris 1977 hade de utrustat sig med ett rikt bildmaterial och dokumentation både från det Norska avelsrådet och från uppfödare, där tre generationer Skogkatt fanns dokumenterat.
Rasen blev godkänd.
Intresse fanns tidigt i Sverige för Skogkatten, men norrmännen ville först skapa en god stam, så det var bara 3:e och 4:e generationskatter som fick exporteras.
1977 kom den första Skogkatten till Sverige, Pans Tuppen.
KÄLLA
http://www.skogkattslingan.com
